mine herrar? Alla våra klockor äro hos urmakaren.”
Familjen Gregorins klockor hade sedan många år varit hos urmakaren. Det viste gästerne nog, liksom de ej häller förvånade sig öfver familjefaderns missaktning för pianot. På näst föregående bal hade han skrutit öfver den fylliga tonen i den nya flygeln, på hvilken dansmusiken då spelades.
”Klockan är snart half tio, säger ni? ... Hm, hm, det är kanske tid att ta i hop med polonäsen. Jag springer efter musiken ... Jo, det gör jag själf ... Majola, se till att förfriskningar bjudas kring.”
Fru Gregorin log artigt åt gästerne, men tog icke ett enda steg för att efterkomma sin mans uppmaning.
”Jag springer ned till teatern och får tag i Elvers och Köbel. De hjälpa oss nog med musiken. Åh, Arnold sviker inte häller. Jag har ännu en kvart på mig innan operan slutar.”
Värden försvann, men han kom snart till baka med ett par hofkapellister, icke kanske just de namngifna, men ett par andra, som för kamratskapets skull åtogo sig att göra dansmusik hela natten.
”Präktiga karlar!” sade Gregorin. ”Utmärkta konstnärer! ... Men hvar är punschen?”
På den frågan kunde ingen svara. Fru Gregorin gjorde ängsliga tecken åt sin man.
”Skulle Cederlund inte ha skickat hit varorna? Gubben Cederlund börjar bli slapp, tror
