jag. Hvarföre ta sönerna inte öfver hela affären?”
Gregorin såg både förvånad och förnärmad ut och beklagade sig öfver vissa personers alldeles oförlåtliga glömska.
Därpå drog han en af herrarne afsides, hviskade något mycket ifrigt i hans öra och tog emot något som gästen i smyg stack till honom, hvarefter skådespelaren med högburet hufvud åter skyndade ut.
Musiken stämde upp. Polonäsen promenerades i vanlig ordning, och så började en, såsom flickorna sade ”gudomlig” vals. När den var utdansad, hördes värdens ståtliga stämma:
”Men så tag då ett glas punsch, mine herrar! Damerna behaga väl smaka på mandelmjölken. Se så, här krusas aldrig.”
Han öppnade dörren till ett inre rum. Fru Gregorin skyndade förskräckt fram.
”Hvad tar han sig till?” sade hon sakta åt Esmeralda.
”Åh, mamma kan vara lugn”, försäkrade dottern. ”Pappa har nog skaffat varor.”
”Men hur ser det ut i rummet ...”
Hon stannade af förvåning, då ett starkt ljussken strömmade ut genom den hastigt öppnade dörren. Men ännu klarare sken hennes mans intressanta ansigte.
”Alltid uppfinningsrik!”
Frun kastade en beundrande blick på sin man. Denne gjorde en af sina stora åtbörder och bad gästerne stiga in. Man såg ett långt
