I några var han ordförande. Så köpte han tomter och var ensam egare, sades det, till stora sträckor utanför Skanstull, där det skulle byggas en villastad.
Men det var icke blott de materiela intressena som upptogo kunglig sekterns tid. Han egnade sig äfven åt de intellektuela, åt literatur, konst och sådant där.
En gång hade han skrifvit en uppsats i en tidning och var således själfskrifven ledamot af publicistklubben. Geografiska sällskapet hade han tillhört i många år. I Idun har han ännu icke lyckats få inträde, men ännu är alt hopp icke förbi. Han var en af de styrande i ett halft tjog ordenssällskap, verksam i djurskyddsföreningen och i Sveriges allmänna konstförening samt i föreningen för grafisk konst, en af dem som uppmuntrade Blanchs konstsalong, men aldrig försummade någon af konstakademiens talrika utställningar. Han hade till och med bestält en tafla af en elev vid akademien och räknades bland mecenaterna. Att han icke kunde undgå hedersledamotskapet i akademien antogs allmänt.
Musikalisk var han också, men hade ty värr aldrig tid att höra på sin hustru, då hon satte sig till pianot och behandlade det nästan konstnärligt. Han köpte biljetter till alla konserter men hade olyckligtvis icke tid att följa sin hustru dit. Alltid kom en sammankomst emellan. Likadant var förhållandet med operan och öfriga teatrar.
⁎
