Hoppa till innehållet

Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
25

Då och då gaf kunglig sektern en fin middag, och fruns glädje kände inga gränser, ty då måste han stanna hemma.

”Ack, så roligt, lilla mamma!” utropade Karl. ”Här ska komma främmande. Då får jag nog sitta bredvid pappa vid bordet.”

”Käre min gosse, du får inte ens vara med vid bordet”, upplyste modern. ”Små gossar måste vackert hålla sig i barnkammaren, då det är främmande.”

Lille Karl gret bittert. Han hade så mycket glädt sig åt att träffa pappa.

En dag kom lille Karl rusande in till sin mor och skrek:

”Mamma, mamma, så roligt! Pappa är hemkommen!”

”Hvad säger du?” frågade frun öfverraskad.

Lille Karl hade redan rusat ut igen för att träffa fadren, men så kom han jämrande tillbaka:

”Åh, mamma, så tråkigt! Pappa var bara hemma efter portnyckeln.”

En dag spärrade frun vägen för sin man, då han på morgonen skulle ila bort.

”Min Gösta, vi måste tänka på Karls skolgång.”

”Hvad säger du! Är pojken så gammal? Herre gud, hvad tiden går! Ja, du får väl ta honom med dig och ge dig af till någon lämplig skola. Inte har jag tid att tänka på det.”

Karl sattes i en förberedande elementarskola. Ett par år därefter var han färdig att börja i det offentliga läroverket. Det öfverraskade

Stockholmstyper.2