supé”, sade han. ”Den skulle bara hindra den att dansa. Min hustru och jag ha inte velat lägga oss emot ungdomens önskan, och därför serveras ingenting vidare i afton. Men om herrarne tycka som jag, så gå vi in på Tre Remmare och få oss en sup och en smörgås.”
”En sup och en smörgås”, upprepade han med djup sorgespelsröst.
De öfrige instämde i gladare tonart, och så begaf man sig till källaren i hörnet af Trumpetarebacken. Den var redan stängd, men det lyste genom fönsterluckornas springor, och man bultade på.
Efter en kort underhandling, släptes sällskapet in. I källarsalen träffades flere bekanta. Där vardt ett muntert lif, men Gregorin, som var en ifrig Bellmansdyrkare, ville icke förtära en enda bit, om han ej finge sitta i skrubben n:o 4, källarens hälgedom. Sällskapet släptes dit, och man packade sig tillsamman i det trånga kyffet så godt sig göra lät, hade det orimligt trångt och obehagligt hett, men kände likväl belåtenhet öfver att sitta i Bellmans egen skrubb, åt och drack både länge och väl och sjöng slutligen kring en stor bål.
Gregorin vardt alt mera lifvad och sade de besattaste tokroligheter med sin djupaste sorgespelston. Vännerna skrattade så att det hördes ända upp till Malmskilnadsgatan. Det är skrattretande att se en tragiker uppträda som komiker.
”Polisen är här!” skrek värden och stack in hufvudet i tobaksröken och ångorna från bålen.
