brukar föda sin man, äfven mannens familj. Hade jag något kanske, när vi gifte oss?”
”Nej, gudnås, och inte ha vi något nu häller. Hur ser här inte ut!”
Den stackars qvinnan hade tårar i ögonen, men den store skådespelaren log medlidsamt och bad henne betänka hvad det ville säga, att vara en firad konstnärs maka. Så klappade han henne vänligt på kinden, svängde sig om på den lackerade klacken, gaf en högre flykt åt halsdukssnibbarne och kastade med en behagfull rörelse af det stolta hufvudet de brända lockarne bak ut.
Han var ståtlig. Hvem kunde tro, att han vore nära sextio år och hade varit skådespelare nästan lika länge?
”Femtio års fälttåg”, brukade han säga, men talade man väl vid honom, lät han pruta med sig.
Hustrun behandlade honom med beundran. Oaktadt alt hvad hon lidit, var han likväl hennes afgud, nu som för tretio år sedan, den store konstnären med hvars små fel man måste öfverse och den käre mannen hvars ej så små fel alldeles icke räknades.
Då glädjen var på sin höjdpunkt, saknades plötsligt värden och några af de manlige gästerne. Man undrade hvart de tagit vägen, men deras frånvaro hindrade icke de ungas danslust och deras förmåga att roa sig så att de verkligen kände sig ha roligt.
Gregorin hade tagit några af herrarne med sig och gått ned till Tre Remmare.
”Ungdomen vill alldeles inte veta af någon
