Vägen till odödlighet.
Olika tider, olika seder. Då en romersk
medborgare gjort sig förtjänt af fosterlandet, kunde
det hända att han, i fall han var en stor
fältherre och verklig öfverhetsperson som fört
själfständigt befäl, förlänades rättighet till triumf
eller åt minstone till ovation, och den äran
förhöjdes någon gång genom särskilda
hedersbetygelser, såsom då konsul Duilius efter segern vid
Mylæ fick rättighet att om aftnarne, då han
återvände från gästabud, ledsagas af en
flöjtblåsare och en fackelbärare.
Detta är nu för länge sedan afskaffadt. Store män lära själfve ha funnit hedersbetygelsen alt för uppseendeväckande. Här i landet ha vi på långa tider just icke häller haft anledning till triumfer och ovationer för krigiska bedrifter, och väl är det. Nog är det också förståndigare, att efter en fältmanöver icke ställa till triumftåg genom Stockholms stadsportar, då vi icke mera ha sådane och då de återvändande segrarne lossas ur på centralstationen.
Det är mycket mer i öfverensstämmelse med tidsandan, de lättare förbindelsemedlen och
