tullgrindarnes borttagande att belöna krigiska bedrifter med svärdsordens kommendörsgrad, till och med om det skulle vara med stora korset, än att skicka en flöjtblåsare, låt vara, om han också bara blåste okarina, med en generalmajor, då han kommer från en glad tillställning på Hasselbacken, och icke behöfver någon lykttändare häller följa honom hem, sedan vi fått både gas och elektriskt ljus.
”Låt oss bara tänka oss, hur det skulle ta sig ut”, sade revisor Andersson i ett sällskap, där frågan dryftades, ”om amiral Haijenflykt, hvilken vi ju för öfrigt önska alla möjliga utmärkelser, ty han är en glad fosterlandsvän, skulle hvar natt han är på hemvägen från en treflig tillställning ha en örlogsmatros med skeppslanterna framför sig och bak om sig en musikant som blåste af alla krafter. Det vore nog en stor och verkligen klassisk hedersbetygelse, men jag tror, att amiralen skulle föredraga att åka i hyrvagn, till och med i åkaredroska utan en enda lykta.”
Man var dock icke så alldeles öfvertygad, tycktes det i detta sällskap, att revisorn själf skulle afslå en lykta och en flöjt, om han med dem kunde få sig ett berömdt namn. Han har i alla sina dagar sträfvat efter att göra sig bemärkt, att man skall tala om honom och säga, när man ser honom på gatan:
”Se där går vår bekante Andersson.”
Ännu hällre kanske har han önskat, att tidningarna skulle skrifva:
