Hoppa till innehållet

Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/293

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
289

”Revisor Andersson, den allmänt kände ...” o. s. v.

Men han hade på länge icke lyckats, och det gjorde honom svårmodig. Inom ämbetsverket har han icke tillfälle att utmärka sig. Han är en rättskaffens tjänsteman som infinner sig regelbundet hvarje dag klockan tio och stannar på sin post åt minstone till klockan två, kanske till och med ända till half tre, då han går från verket och klagar smått öfver tjänstemannens tunga lott. Men därmed varder ingen odödlig. Det är samma förhållande med alla hans kamrater, med undantag af dem som komma först klockan elfva och gå redan half två. Ingen utmärker sig framför de öfriga. Det är jämnstruket, alldeles förtvifladt jämnt.

Vasen kan han ännu icke få. Han har ännu ej ”suttit ut sin tid”, såsom någon uttryckte sig i fråga om berättigande till stjärnan. Men han får vasen. Alla få vasen, blott de ha åren inne, men därför är det icke någon särskild utmärkelse. Det är endast en fullt berättigad befordran.

”Jag skall låta fotografera mig”, sade revisorn, ”och se’n hänger fotografen mig nog i skåp på gatan. Det är en af nutidsvägarne till odödlighet.”

Han gick till en fotograf på modet, tog en ”heroisk” ställning och fick ett ganska lyckadt porträtt i stort kabinettsformat.

”Om vi skulle göra det ännu större?” föreslog revisorn.

Det gjorde fotografen mycket gärna.

Stockholmstyper.13