Hoppa till innehållet

Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/295

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
291

Han gick till Peter Maler, ledamot af konstakademien, känd porträttist.

”Har herrn någon grann uniform?” frågade Peter Maler.

”Ne-ej, grann är den just inte.”

”Då kan jag inte hjälpa herrn”, förklarade Peter Maler. ”Jag målar bara granna uniformer, med mycket guld på. Det är min uppgift i konsten. Jag gör dem så, att man måste fästa sig vid dem. Det har jag gått långt uti, skall jag säga.”

”Om jag skulle ta på mig en generalkonsulsuniform. Det är det grannaste jag vet”, sade revisorn, ”men jag är ju inte generalkonsul ännu och blir det nog aldrig. Jag försöker väl min lycka på annat håll.”

Han gick till Karl Matéus, kunglig målare.

”Har inte tid”, förklarade denne. ”Jag har fått beställning på sjutiosju kungliga porträtt att levereras vid första öppet vatten, fritt om bord. De äro alla ämnade för export. Kom igen fram i maj, då vårskeppningen är slutad.”

”Det går inte så lätt, märker jag”, sade revisorn, ”att bli utstäld i olja och på det sättet få sig ett berömdt namn. Jag vill inte låta måla mig af hvem som hälst, skall jag säga. Om jag skulle gå till själfve Gregorius, han som målat Nordenskiöld?”

Det vågade han dock icke. Han kunde komma att ställa Nordenskiöld i skuggan, och det ville han visst icke. Han började nu tänka på några andra utvägar för att uppnå odödligheten här i