stockholmslifvet. Om han kunde förmå något rederi att uppkalla ett fartyg efter honom? Det funnes ju fartyg med alla möjliga namn, Tegnér, Runeberg, Tessin, Torstenson, Linné och Ebba Munck, William Lindberg och August Blanche, för att icke tala om Anders Peter, Sofia och Oskar Fredrik.
Hvarför skulle man icke kunna kalla åt minstone en ångslup med namnet Andersson? Det vore ett medel att föreviga namnet. Visserligen skulle ångslupen en gång stöta på grund, men då vardt namnet så mycket mera bekant, och det kunde hända, att man skaffade sig Andersson den andre eller, som det på ångspråk heter, ”Andersson två”, hvilket sedan kunde fortsättas ända långt upp i siffertalen. Så mycket säkrare vore det.
Men revisorn hade ingen utsigt att få gifva sitt namn åt ett fartyg, ej ens åt den allra minsta kolibri, så vida han icke skaffade sig en själf, men det kostade alltid något, och han var rädd om styfrarne, i fall han ens hade några.
Att icke kunna utmärka sig på tjänstemannabanan — för en revisor lär det vara alldeles omöjligt — och ej hitta på något som förevigar namnet är ganska bekymmersamt för en ärekär son af vårt århundrade.
Ännu för ett par årtionden sedan hette det i Paris, att ingen vore ryktbar hvars namn ännu ej gifvits åt fastlagsoxen, men den utvägen fins ej mer i Paris och vi ha aldrig haft den. Vi ha endast kunnat gifva våra namn åt
