Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/297

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
293

kapplöpningshästar, prisbelönta tjurar och fargaltar, men utan förhoppning att därmed göra de namnen outplånliga i fosterlandets, mänsklighetens eller ens landtbruksakademiens och kapplöpningssällskapens häfder.

”Vill revisorn ha sig ett namn som ej lätt förgår”, sade en människovän som uppdagat hans bekymmer, ”så tala vid en cigarrfabrikant att han förser en ny cigarrsort eller döper om en gammal med ert namn. Det är osvikligt. Andersson maduro och Andersson collorado komma i hvar mans mun, så vida sorten icke är uslare än vanligt.”

Det var något att tänka på. Revisorn öfvergick till och med från tanke till handling, men det är icke så lätt att få sin bild på en cigarrlåda, då man ej är sångerska, riksdagsfullmäktig för Leksand, Ål och Bjursås eller konstberiderska. Är man icke det, har man ingenting att åberopa sig på, och namnet går ej till eftervärlden i lätta cigarrskyar, utan glömmes som millioner andra.

Det finnes särskildt lyckligt lottade som få sina namn förevigade af hattar och andra klädespersedlar, och en berömd sångerska lefver ännu i de catalani-bröd som bakas af åt minstone några bagare i Stockholm. Men revisor Andersson hade icke förhoppning om att kunna uppnå odödligheten i ens den allra minsta sockerskorpa.

Han var bekymrad. Då fick han höra talas om en alldeles ny inrättning till bevarande af utmärkta personligheters ryktbarhet för all tid.