gälde och, efter många utläggningar och tolkningar, utbrast fru Blom:
”Det är ju inte annat än ett vaxkabinett. Så’nt har jag sett i Köping.”
”Vaxkabinett!” skrek revisorn förtrytsamt. ”Visst inte! Det här är något mycket finare och förnämare. Här får man se alla store män i deras verkliga förhållanden och med deras riktiga rockar och byxor. Här äro både Soto Major och Stanley, Carnot, Willman, Hedin och Fredrikson, och fruntimmer se’n, fru Hartman, fröken Ek och fru Schröderheim och sådana där, bara ryktbarheter, hvar enda en.”
Revisorn smålog och såg sig i spegeln. Så där måste han se ut i panoptikon också.
”När fru Blom kommer dit”, fortsatte revisorn, ”skall hon se sig noga omkring och ge väl akt på hvar enda en af gubbarne, ryktbarheterna menar jag. Bli inte förskräckt, om hon upptäcker en gammal bekant ... Ja, jag säger ingenting. Håll ögonen öppna, fru Blom.”
Revisorn var egentligen litet förnärmad för att man icke inbjudit honom till den enskilda öppningsfesten dagen förut, men han tröstade sig dock med, att man väl ej kunde bjuda alla. Hvarken Carnot, Stanley eller Boulanger voro inbjudna, efter hvad han hört.
Med klappande hjärta trädde han in i bottenvåningen. Han kastade en likgiltig blick på gruppen där. Hvarken Bellman, Sergel eller Gustaf den tredje intresserade honom den gången, icke ens fru Schröderheim. Han rusade
