upp för trappan, stötte mot gamle Boije, tidningskolportören, ilade genom alla rummen, men kunde icke få sigte på sig själf. Soto Major, Stanley och alla de andra fick han reda på, till och med de döde kejsarne. Vid kejsar Wilhelms likbädd stodo några herrar och damer som utropade:
”Det är som vore han lefvande!”
”Men hvad vill det här säga?” utbrast revisorn för sig själf. ”Hvart har jag tagit vägen?”
Han ville icke fråga någon, men efter att ha sökt igenom alla rummen både en och två trappor upp, måste han dock göra sig underrättad, om det icke funnes några flera.
”Jo, i källarn”, upplyste man honom.
Skulle man ha skickat honom ned i källaren? Det hade han aldrig kunnat förlåta panoptikon. Han mötte en god vän. Denne stannade och samtalade om hvad han sett, men nämde icke ett ord om någon figur som skulle föreställa revisor Andersson.
Det var alt för besynnerligt och ganska oroande.
”Har du varit i källarn?” frågade vännen. ”Dit måste du genast gå. Det är intressant, må du tro.”
Vännen smålog och såg så hemlighetsfull ut.
”Ni skall få se, att man satt mig i källarn!” mumlade revisorn och rusade dit.
”Det var ena fasliga skurkar”, sade man i ett sällskap som just kom från källarvåningen.
