Nytt och gammalt.
Långt upp på Söder, på en gammal gata
som man gjort ny, ligger ett litet, mycket
blygsamt, men ganska hyggligt trähus inklämdt
mellan två stora tegelstensbyggnader, hvilka helt
nyligen växt upp där ett, tu, tre.
Folket går och beundrar de stora tegelhusen hvilka skaffa sig aktning genom höjd och bredd och man undrar, huru länge de skola låta det lilla blygsamma trähuset få stå kvar.
”Det passar ju inte als i hop med så’na schangtila stenhus”, säger man. ”Det är som en stackars krumpen gumma mellan två ståtliga gardister.”
Förr var det så lugnt och landtligt där i trakten, och kamrern som rår om trähuset satt i nattrock och tofflor på bänken utanför gafveln och rökte sin aftonpipa, såg på solnedgången åt Hornstullssidan och njöt af fridfull tillvaro.
Nu är det bara buller och bång. Trähusets gafvel syns ej mer, ty den skymmes nu af den ena stora tegelgrannen, och det kan aldrig hända mera, att kamrern, som är en gammal fin
