”Jag har burit två ämbar vatten från Flugmötet”, förklarade pojken och strök fuktigheten ur ansigtet.
”Och så var du väl inne på sopbacken och lekte, kan jag tro? ... Men har du inte sett till Svenman?”
”Ne-ej, inte i dag. Det är ju måndag.”
”Det är sant, det. Han sitter väl på Hvita Hästen. Ohjälplig människa!”
Mästarn befalde lärlingen att gå ut i köket och värma prässjärnet.
”Frun sa’, att kolen va’ slut”, upplyste gossen.
”Och det talar du om nu först! Akta dig Gustaf! ... Aldrig var det annat häller. Se här har du en adertonskilling. Spring ned till Rospiggarne vid Kornhamn och köp så mycket du får för hackan. ... Rör på spelet, säger jag.”
Gossen försvann. Mästaren föll åter i tankar och hörde icke att dörren å nyo öppnades.
”Käre Salvin, sitter du och funderar nu igen?” utropade hustrun. ”Lotta skulle ha silke till hökarns väst, och jag har ju inte fått hvad jag skall ha till aptekarns byxor.”
”Vet du hvad jag kom att tänka på?” sade mästaren och betraktade hustrun med ett välvilligt leende. ”Jo du, att det är alt hiskligt dumt att knoga på det här viset. Vi måste ha revolution.”
”Så, du säger!” utropade hustrun. ”Du skall få stekt strömming till middag. Jag kom öfver en half val nere på torget, rar strömming, må du tro. Och så har jag blåbär.”
