”Med mjölk?” sporde skräddarn högst intresserad.
”Åh, vackert i backarne. Det duger väl med vatten också. Gustaf skall få springa ned med stora kopparflaskan och pumpa friskt ur Stortorgsbrunn ... Men hur går det med silke till västen och foder till byxorna?”
”Jag skall strax räta på benen och gå ned till Bäckberg i Trångsund efter silke. Foder få vi ta hos Westlind vid Stadssmedjegatan. Han har nu blifvit kapten vid borgerskapet, och jag skall exercera för honom ... Men, det säger jag dig, Karin, att alt det här trälandet är fasligt enfaldigt. Jag tänker på det hvar dag. Vi måste ha en revolution.”
”Du bara pratar. Tror du, att Fredrika kommer hem något i dag?”
”Hur skall jag veta det! Ungen är så underlig nu för tiden. Tror du, hon är stursk mot sina fattiga föräldrar för att hon kommit i nipperbod?”
”Inte! ... Nej, det är nog på annat håll skon klämmer. Ser du, den där Leander....”
”Nämn inte den människans namn!” utropade Salvin hetsigt. ”Tror du, att jag någonsin skulle tillåta min dotter, en mästares egen dotter, att gifta sig med en bönhas? Kära Karin, gör mig inte den sorgen och se genom fingrarne med en sådan nedrighet!”
”Men”, invände hustrun tveksamt och ej utan räddhåga. ”Leander är en skicklig arbetare, säger man ...”
”Skicklig! Har han rätt att vara skicklig,