”Hvar i all världens namn har du fått alla de vackra orden från?” utropade skräddarfrun smått häpen.
”Från skräddarbordet, Karin lilla, detta frihetens bröstvärn, detta ...”
”Mästarn!”
Det var lärgossen som åter rusade in, denna gång alldeles svart af de träkol han burit från Kornhamn.
”Hvad är det nu om igen?” röt mästarn förargad öfver att afbrytas i sin vackra utgjutelse om skräddarbordets sociala och politiska betydelse.
”Mästarn! Det är bud från ålderman Winblad, att ämbetet skall komma tillsammans i afton klockan half sex, och att det är mycket vigtigt, sa’ åldermans pojke.”
”Jag vet hvad det gäller”, sade mäster Salvin och sökte gifva sitt fromma ansigte ett barskt uttryck. ”Samhället måste omskapas, så vida mästarnes rättigheter inte skola trampas under fötterna. Inga bönhasar mer, bara borgare! ... Stekt strömming, sa’ du Karin. Låt se, att middagen är färdig på slaget ett.”
Olof Salvin tillhörde de små handtverkarne, men han var stolt öfver sitt mästarbref och tålde icke intrång i en borgares rättigheter. Näringsfriheten började gry, men dess ifrigare motarbetades hon af det gamla ”burskapsegande borgerskapet”, det enda som fick tillverka kläder och skodon, husgeråd och alla öfriga handtverksalster.
Det var öfver alt detta mästarn i Solgränd
