bordet, när mästaren tidigt på morgnarne trädde ut från skärkammaren, en liten skrubb där plaggen skuros till och där Salvin sysslade hvar dag långt innan någon annan i huset kommit på benen.
Detta var tillståndet i de mindre handtverkarnes hus för femtio år sedan och som sedan ofta skildrats såsom patriarkaliskt. Lärlingen bodde hos mästaren och åt samma slags sill och potatis, strömming och välling som mästaren själf och hans familj, men i de flesta hus icke i ”herrskapets” sällskap, ty ”herrskap” kallades sådant tarfligt folk af sina biträden. Det var endast någon söndag sommartiden som gossen ”i läran” fick sällskapa med familjen, då denna gjorde en lustvandring till Hagaparken, och gossen tilläts följa med för att bära den tunga matkorgen. Under veckan var han mästarens och i synnerhet gesällens dräng, fruns och i synnerhet pigans handtlangare. Voro gesällerna många, hade lärlingarne det så mycket värre, ty så många gesäller, lika många tyranner — alt för patriarkalismens skull.
⁎
”Se så, nu ha vi skipat rättvisa”, utbrast mäster Salvin, då han om aftonen kom hem från ämbetets stora sammankomst. ”Kan du tänka dig, Karin, att en jude varit nog oförskämd att vilja göra mästerstycke och söka inträde i ämbetet. Det satte vi p för. Kristen skall man väl vara för att få sy kläder åt hederligt folk. Juden fick tvärt afslag. Han försöker nog att
