komma under Hallrätten, men icke lyckas det, och en Hallrättsmästare är i alla fall inte riktig mästare. Håller han ändå i sig och försöker fördärfva handtverket för oss, så går det nog honom som det gått den uslingen Leander.”
”Leander!” utropade hustrun och såg orolig ut.
”Leander!” hviskade Fredrika och syntes ännu mer orolig.
”Ja så, du är hemma, Fredrika?” sade Salvin och kastade ett snedt ögonkast på dottern.
”Fru Wall stänger ju alltid klockan sju”, anmärkte flickan med osäker röst.
”Ja visst, ja! Där uppe på Öfra Slussgatan är väl inte någon handel på kvällarne ... Ska’ vi gå ut till Skeppsholmen och hemta lite frisk luft?”
”Men, kära du, hur är det med Leander?” vågade frun fråga.
”Hur det är! Jo, det är som det skall vara. Han har nu bötfälts ett par gånger för olofligt intrång i ämbetets rättigheter. Han har beträdts med att icke blott lappa byxor, utan till och med sy nya rockar. Det är en fräckhet utan like. Nu skall han visst häktas. Det yrkade åtminstone jag, och nu söker man efter honom. Han håller sig undan, men stadsfiskal Fredholm tar nog rätt på honom. Samhället måste skyddas ... Men det går väl inte, kan jag tro, förr än vi få en revolution som sätter oss in i våra våldförda rättigheter och med ens gör slut på alla bönhasar som stjäla brödet från oss.”
