här se’n i går morse, och i förrgår kunde han inte göra något.”
”Hvarför det då?”
Mästaren började återfå intresset för sin verkstad. Han insåg faran af att fabrikörens rock icke skulle hinnas färdig till morgonen derpå. Han tog fram rocken och stod alldeles häpen.
”Men det är ju nästan ingenting gjordt på den?”
”Ne-ej! Svenman har varit så rädd.”
”Rädd?”
”Ja, också han har hört spökeriet.”
”Ni ä’ galna med era spökerier ... Hur skall det nu gå?”
Mästaren var förtviflad. Äfven om han själf genast satte sig upp på bordet och satt där till morgonen därpå, skulle han ej hinna göra fabrikörens rock färdig. Sådant vore omöjligt för äfven den starkaste och flinkaste arbetare och Salvins ögon hade på senare tiden betänkligt försvagats. Solgrändens mörker hade fordrat stora ansträngningar.
Hvarifrån få hjälp? Han skickade lärgossen ut för att höra efter sådan, men det lyckades ej. Ingen hade tid. Det var just nu som mest brådskande för alla skräddare.
Salvin hade aldrig känt sig så olycklig. Han var en samvetsgrann och ordhållig man, och nu skulle han likväl nödgas narra en gammal kund som förklarat sig nödvändigt vilja ha den nya rocken innan klockan tio på söndagsmorgonen.
