och är själfva älskvärdheten mot värdinnorna i de hus där han umgås.
Gör han detta för att få tillfälle att förakta sig själf så mycket djupare? Nej, han föraktar icke sig själf. Hvarför skulle han göra det? Är han icke ett offer för tillvaron? Det kan vara alldeles tillräckligt, att han föraktar alla andra.
Vi drucko kaffe utanför moriska paviljongen. En af våra gemensamma bekanta syntes i granskapet.
”Hvad tycker ni om honom?” frågade jag.
”Han är ett dumhufvud!”
”Nå, hur finner ni vår vän där vid andra bordet?”
”Ett riktigt kräk! Men jag umgås med dem och med många andra idioter för att nu inte tala om alla skurkarne. Med hvem skulle man annars umgås?”
”Tack för komplimangen!” sade jag.
”Inte är det någon komplimang”, förklarade pessimisten. ”Inte rå människorna för att de äro så usla. Jag känner dem, skall jag säga. Ingenting undgår min blick. Det hela är elände.”
”Dumhufvudet” och ”kräket” nalkades vårt bord. Pessimisten bad dem sitta ned och dricka ett glas. Han var ganska vänlig mot dem. Hvarför skulle han icke vara det? De voro ju lika olyckliga offer för tillvaron som alla andra. Han var lika vänlig mot en ”skurk” också hvilken sedan infann sig och deltog i bordsglädjen.
Men han talade icke om just något annat än huru föraktligt alt vore.
