”Hvarför då inte göra slut på alt sammans?” sporde någon.
”På punschen?” frågade han skämtande och uppmanade oss att dricka.
”Först på den och se’n på hela tillvaron”, upplyste den som framstält frågan.
”Jo visst! Det är just det jag tänker och det sjunger jag ju också i mina dikter.”
”Men hvarför dröjer du då?”
”Åh, naturligtvis bara för att se huru eländet utvecklar sig och för att riktigt förarga mig åt hvad man kallat naturens hushållning eller den gudomliga försynen eller hvad namn man må hitta på. Har någon funderat ut ett så ohyggligt tillstånd, vore han värd att kallas den store brottslingen. Jag har skrifvit en dikt om honom. Den skall föras in i andra samlingen af mina skaldestycken.”
”Men hvarför skrifver du? Hvarför är du skald?”
”Är det för att öka eländet?”
Man skrattade och klingade. Han skrattade också, men föraktade skrattet och skrattarne, med undantag af sig själf förstås.
Man svärmade hela ljusa sommarnatten i den vackra Djurgårdsnaturen, och verldsföraktaren gick inte hem förr än de andra.
Han fann således nöje i detta sällskap af ”dumhufvud, kräk och skurkar” i denna eländiga tillvaro?
Visst inte! Han stannade för att känna
