föraktet så mycket djupare och få ännu flera anledningar att fördöma den usla tillvaron.
Han är en stor frihetsvän och dundrar ständigt mot alla de föråldrade dumheter som binda människorna och hindra dem att njuta sin frihet.
Sin frihetskärlek visar han i synnerhet genom oberoende af alla åsigter. Den ena meningen är, säger han, lika enfaldig som den andra. Hvarför skulle man göra sig omak med att strida för åsigter? Kunde man åstadkomma den allmänna tillintetgörelsen, gjorde man mänskligheten den största tjänsten.
Lefve förgängelsen!
Det är hans frihetslösen och öfver den är han stolt under det han njuter af alla nöjen eller såsom han själf säger, underkastar sig dem.
”Fattigdomen och okunnigheten i världen ha väl gjort dig till pessimist”, sade någon till honom. ”Låt oss söka bekämpa dessa vidunder.”
”Tro inte att jag ämnar försöka mig på något så lönlöst”, svarade han.
”Vill du gå med mig på ett politiskt möte i afton”, sporde en af dem som han af gammal, af honom själf ständigt hånad vana kallar vänner.
”Får man höra många galenskaper där?” frågade han.
”Det tror jag inte. Vi skola dryfta den utsträckta valrätten.”
Han storskrattade och förklarade, att om han icke finge höra något riktigt tokigt på mötet, ville han visst inte gå dit. För öfrigt tjänade hela saken ju till ingenting. Mänskligheten gjorde
