från kyrkan och sutto i den nätta salen vid Parisgränd.
Våningen bestod af denne sal, utan fönstergardiner, men med två fågelburar, och en lika fin sängkammare med gustaviansk säng af betsad björk och under någon tid en vagga af samma fosterländska träslag, vackra hvita gardiner för fönstret samt under gardinerna en geranium och två ”nackfioler”, som Östholm kallade de bägge lackviolerna i stora fajanskrukor, köpta hos Warodell vid Riddarhustorget och en kärkommen gåfva på fjolårets Kristinadag. För öfrigt bestod möbleringen i sängkammaren af en stor chiffonier som vaktmästaren kommit öfver på auktion efter ett kammarråd och således var en möbel med anseende och god samhällsställning, vid hvars nedslagna klaff den nye egaren satt på alla lediga stunder och ”skötte affärer”, såsom han uttryckte sig, och der han äfven tog emot de hemlighetsfulla besök som infunno sig nästan hvar eftermiddag.
Det var just natten efter döpelsedagen som Östholm åter satt vid chiffonierklaffen och gjorde sina beräkningar, då han tyckte sig höra en sakta knackning på fönsterluckan. Man hade naturligtvis utanluckor som tillskrufvades inifrån och voro försedda med ett hjärtformigt litet ljushål för att släppa in dagern på morgonen.
Östholm var alltid angelägen om att luckorna skulle vara väl tillskrufvade. För dörren, som från salen ledde till förstukvisten åt gården, sköt han hvar kväll en tung järnbom som förseglades
