med ett hänglås. Det lilla köket på andra sidan om salen hade särskild utgång till gården, och äfven innanför den dörren sattes en järnstång.
”Man kan inte vara nog försigtig”, brukade Östholm säga, ehuru han var en ganska oförsagd karl som alldeles icke fruktade att bo i denna ödsliga trakt.
Sannolikt hade han ofta nog rätt stora penningsummor hos sig för sina ”affärer”, och fans ej alltid kontanter, så lågo där många värdepapper, i laglig form affattade reverser med borgen, några köpeafhandlingar, m. m. Chiffoniern var vaktmästar Östholms kassahvalf, ehuru personer i granskapet påstodo, att det egentliga kassahvalfvet låg under en uttorkad brunn i trädgården.
Huru de personerna kunde veta det, var ej lätt att inse, men talet därom gick å ena sidan hela Gråbärgsgatan utför och å den andra ett stycke ned åt Norrtullsgatan och stannade visst icke förr än bort om Gåsgränd. Man hade hört något därom äfven vid Sabbatsbärg, där fattighusgummorna ständigt talade om ”rika Östholm”, och i brännugnarne vid Rörstrand, liksom vid Bergiilund, ty vaktmästaren och egendomsegaren Per Östholm var känd i hela vida trakten, hvilket ej var så underligt, då trakten var mycket glest befolkad.
I hela Karlbärgsallén fans inga andra ”ståndspersoner” än kyrkoherden Ekdahl och direktör Lundström. Den förre bodde på Lorentzberg, en Adolf Fredriks församling tillhörig egendom,
