ville åt hans pengar. Han tänkte på alt hvad man skrämt honom för i den ödsliga trakten, fattade ljussaxen och tänkte just knipa om lågan på talgljuset, då han genom den stängda luckan förnam ett ganska tydligt:
”Östholm! Öppna då! Jag står och fryser.”
Det var då besynnerligt. Han tyckte bestämdt, att det var löjtnant Jungkronas röst.
Men så här dags, en kulen höstkväll! En löjtnant här uppe i Parisgränd, utan för all ära och redlighet, såsom kamraterna i banken brukade säga.
Då hördes en ganska högljudd svordom utanför luckan och ännu ett rop på ”Östholm.”
Vaktmästaren tog ljuset med sig ut i salen och gick mycket försigtigt på tåspetsarne för att icke väcka hustrun. Lika försigtigt drog han bommen från dörren åt förstukvisten och smög sig så längs gårdsplanket till den lilla porten åt Parisgränd, ställets enda ingång.
”Hvem är det?” sporde han genom en springa på planket.
Rösten lät mycket osäker. Östholm var naturligtvis icke rädd, endast öfverraskad, och så var det så obehagligt mörkt och äfven kyligt, och han hade glömt sätta på sig mössan.
”Det är Jungkrona!” svarades utanför. ”Men så öppna då!”
”Hvad vill löjtnanten här ute midt i natten?” frågade vaktmästaren, och nu lät rösten visst icke osäker, snarare något barsk, men samtidigt öppnade han porten.
