försedd med vacker åbyggnad, såsom det då hette, och ”plantage”, nu ett mycket ruskigt hus som användes till ett af stadens natthärbärgen för husvilla. Direktör Lundström, framstående trädgårdsmästare, bodde på Bergiilund, vetenskapsakademiens trädgård, som nu är försvunnen eller, såsom det heter, flyttad till Frescati.
Uppe på Observatoriebacken bodde professor Selander, men han var, såsom det påstods, ”sällan där” och för öfrigt brydde han sig ingalunda om vaktmästar Östholm, ty professorn hade icke då ännu insatts till fullmäktig i rikets ständers bank.
Det var således icke mycket folk i denna landtliga trakt af Stockholm, men de få som bodde där hade hört talas om Östholms ”skatt” i kassahvalfvet under den uttorkade brunnen. Man hade till och med rört på den strängen, då vaktmästarhustrun kom på besök till trädgårdsmästarens å Kristinedal, och då lär hon ha visat stor förlägenhet.
Döpelsekalaset hade ej dragit långt ut på tiden. Östholm själf satt dock uppe och hade en angelägen uträkning af ränta på ränta med provision och omsättningsprocent. Mor och son sofvo.
Klockan kunde väl vara omkring elfva. Östholm spratt till. Hade han hört rätt? Jo, nu knackade det igen, till och med litet hårdare.
Hvem kunde det vara? Östholm hade ej lust att taga mot besök den tiden på dygnet. Det kunde ej vara annat än ogärningsmän som
