Det var en polisbetjänt af den tidens uppsättning.
Östholm drog sig hastigt till baka. Det var såsom han plötsligt fruktat polisen med hvilken han alltid varit så god vän.
Polisbetjänten hade ej sett honom. I allmänhet såg polisbetjäningen icke mycket på den tiden. Östholm stängde plankdörren och gick å nyo fram till brunnen, men stod ett par minuter, innan han åter vågade glänta på locket. Slutligen tog han mod till sig. Det var en ganska djup brunn hvars vatten väl hade räckt till för hela granskapet, om Östholm inte varit så snål på det.
Nu såg han rätt ned i vattnet. Hans ansigtsuttryck klarnade.
”Bara inbillning”, mumlade han.
Men efter ännu en blick dit ned, slog han åter mycket häftigt igen locket.
”Fötter!”
Han såg upprörd ut, gick in till hustrun och lille Agaton, försökte dricka kaffe, men sköt koppen ifrån sig.
”Mår du inte bra?” sporde hustrun.
”Jo, bevars, men kaffet har en så gemen smak. Den där brunn ...”
”Hvilken brunn?”
”Hm, vår vet jag. Den duger inte mer. Vi ha nu så länge spökat ... nej, inte spökat ...”
”Hvad är det åt dig, käre Östholm? Du ser så besynnerlig ut. Är kaffet inte godt?”
