”Det är ohyggligt. Ja, kära Kristin, inte rår du för det. Det är bara den otäcka brunn ...”
”Jag begriper dig rakt inte, Östholm lilla. Vår brunn har ju ett mycket godt vatten.”
”Har haft!” skrek vaktmästaren. ”Nu är det slut. Det har ... har ... sundhetskollegiet sagt. Brunn måste spikas igen. Vi få ta vatten vid Gråbärgsgatan. Sa’ jag inte det i går?”
”Nej, det hörde jag inte. Vattnet till kaffet tog jag in i går kväll för att slippa gå ut på morgon.”
”I går kväll, säger du?”
Östholm drack ur kaffekoppen, men förklarade, att han skulle spika igen locket på brunnen. Det gjorde han också, men måste lofva hustrun att själf hädanefter hemta vatten.
”Kanhända att alt sammans är bara tokerier”, sade Östholm då han åter satt vid chiffonieren.
”Hvad är det som är tokerier?” frågade hustrun och vyssjade lille Agaton.
”Nu måste jag gå i banken”, förklarade vaktmästaren. ”I middag skall jag på stor diner hos Dues. Vi äro tio vaktmästare för utom alla betjänterne, de latmaskarne. Jag kommer inte hem förr än sent, kan jag tro, men då har jag med mig ett par champis och kanske en half rapphöna och så mycket annat godt jag får rum med. Jag tar kapprocken med stora innanfickan.”
Hustrun nickade och pysslade om lille Agaton. Men Östholm stod länge och fumlade vid salsdörren.
”Har du glömt något?” frågade hustrun.
