”Glömt ... Nej! .. Hu då!” yttrade mannen, öppnade långsamt dörren och tittade försigtigt omkring sig, men åt den sida där brunnen var belägen sände han ett lika hastigt som fruktande ögonkast.
Om han skulle gå dit och se efter ännu en gång? ... Nej, nej, det vore för otäckt.
Löjtnanten hade icke kommit med pengarne innan vaktmästaren gick till banken. Kanske han där skulle söka upp honom. Östholm sökte ännu intala sig det hoppet, men kunde ej undertrycka ett utrop som då och då undslapp honom.
”Fötterna!”
”Hvad pratar du om för fötter?” sporde den andre vaktmästaren som jämte Östholm hade vakt i Sedelkontorets förmak. ”Har du liktornar, så tag till rakknifven, för jag kan väl aldrig tro, det du är så högfärdig, att du går till operatören Bennet Mayer vid Tyska Brunn.”
”Brunn!” utropade Östholm och stirrade på kamraten. ”Talar du om brunn?”
”Du har visst tagit dig mer än en stark på Kryp-in, när du var ute det där ärendet för kommissarien Netherwood?”
Östholm tycktes icke höra kamratens fina förmodan.
Så förflöt förmiddagen. Ingen hade infunnit sig för att tala med Östholm i affärer. Han såg fundersam ut, då han gick till excellensen Due för att passa upp, och under middagen var han både fundersam och fubblig, fick snäsor af hofmästaren och begabbades af kamraterne, men
