och trycker på ringledningens hvita knapp. Dörren öppnas, och en ung tjänstflicka, blomstrande, nystruken och fin, ställer sig i dörröppningen.
”Hvad är det om?” spörjer hon något öfvermodigt, utan att lemna sin plats i dörren.
Den besökande tyckes icke ingifva henne förtroende. Han är för gammal för att göra ett fördelaktigt intryck på den unga kvinnan, för tarfligt klädd för att väcka intresse hos husjungfrun i ett rikt hus, och hon skulle gärna vilja smälla till säkerhetslåset midt för gubbens näsa.
”Hm! Jungfrun känner inte igen mig, tror jag”, invände den gamle. ”Jag bor ju här uppe i vind, Samuelson, vet jag.”
”Ja så, renskrifvaren”, yttrade jungfrun medgifvande, men utan att röra på sig. ”Direktörn är inte hemma. Samuelson träffar honom inte mer i dag och visst inte i morgon häller. Hör hit i nästa vecka.”
”Nej tack, jungfru lilla”, invände gubben och rätade på sig. ”Direktörn själf har sagt, att jag skulle infinna mig vid fyratiden, då han kommer från banken och ...”
”Se, hr Samuelson”, ljöd en behaglig röst bakom tjänstflickan. ”Var god och stig in. Pappa kommer snart hem. Det går kanske an att slå sig ned i pappas rum och vänta lite.”
Tjänstflickan gjorde en missnöjd min och steg åt sidan för att låta gubben komma in samt öppnade också dörren till direktörens rum, hvilket synbarligen förargade henne.
”Åh, jag kan vänta här”, förklarade den
