gamle luggslitne och bugade sig artigt för dottern i huset.
”Visst inte”, invände hon. ”Hr Samuelson skall inte stå här, utan hvila sig i pappas rum. Se så, stig in nu! Det ligger tidningar där inne.”
”Fröken Östholm är alltid själfva älskvärdheten”, försäkrade Samuelson med det artigaste småleende, fullkomligt kavaljersmässigt, bugade sig sirligt och steg på.
”Jag tycker, att hr Samuelson är en riktigt fin gammal man”, sade fröken Hulda, ”fastän han är så fattigt klädd.”
”Det vet jag visst, det”, invände tjänstflickan. ”En renskrifvare som ingen vet hvarifrån han kommer.”
”Vet någon här i Vasastaden hvarifrån hans granne kommer?”
”Nej, här känner ingen den andra, det är nog sant, men den där gubben är bestämdt inte stockholmare.”
”Är Charlotte det då?” frågade fröken och smålog.
”Nej bevars, men jag kommer med mina riktiga betyg från Arboga, och jag är ung, jag, men den här strofilen lär inte ha vistats länge i Stockholm, så gammal han än ser ut. Han är nog några och sjutio.”
”Så mycket större skäl att vara vänlig mot honom”, menade fröken Hulda.
”Kan tänka!” mumlade jungfru Charlotte och svansade bort.
Direktören dröjde öfver den vanliga tiden.
