att han icke kunde komma hem till middagen. Klockan var nu slagen fem, tillade jungfru Charlotte.
”Så ledsamt, att pappa inte kom hem”, sade Hulda och såg deltagande på gubben. ”Och ändå hade han stämt möte här med hr Samuelson!”
”Gör ingenting, fröken”, förklarade renskrifvaren undergifvet, men det låg ett uttryck af sviken förhoppning i hans ord.
”Det var bara om lite arbete för mig”, tillade han och bugade sig för att lemna rummet.
”Hör nu, hr Samuelson!” sade Hulda lifligt, men häjdade sig och nu rodnade hon på fullt allvar.
Hon hade visst tänkt tillbjuda honom ett förskott på det där arbetet, men betänkte sig, fann det opassande och stod villrådig. Gubben såg mycket fattig ut, ehuru det låg en viss hållning i hans lutande person.
”Kanske hungrig”, tänkte den unga flickan, och så utropade hon åter: ”Hr Samuelson!”
”Hvad är det, fröken”, frågade gubben och afvaktade hennes förklaring.
”Vill hr Samuelson äta middag här?”
”Åh ... fröken!”
”Säg mig uppriktigt, om ni har tid och ...”
”Tid har jag nog”, sade gubben svagt småleende.
”Och hr Samuelson har bestämdt inte ätit middag?”
”Ne—ej, inte i dag”, förklarade han ärligt, om ock icke alldeles otvunget.
