bo var Parisgränden och Gråbärgsgatan, bara träruckel, gårdar och plank och den där fasliga ladan i hörnet af Norrtullsgatan som jag alltid var så rädd för, när jag skulle gå och hälsa på farfar.”
”Mins fröken honom också?”
”Visst gör jag det. Jag var hela sju år, när han dog ... stackars farfar!”
”Var han olycklig, gamle Östholm?”
”Kände hr Samuelson honom?” utropade fröken Hulda och syntes mycket intresserad.
”Nej!” svarade gubben mycket bestämdt ... ”Var han också bankdirektör?” tillade han, och det lät nästan som gäckande.
”Visst inte! Han hade varit vaktmästare ...”
Hon häjdade sig, och gubben tyckte, att hon rodnade, bara helt lindrigt, men något högre färg hade bestämdt visat sig på kinderna, ehuru den genast försvunnit.
Skulle hon vara fåfäng, något litet högmodig kanske och skämdes må hända för farfar vaktmästaren. Nå ja, bankdirektörns dotter, en mycket älskvärd flicka och vänlig mot gammalt fattigt folk, men likväl ett så kalladt ”bättre mans barn” som icke har något gemensamt med ”sämre” människor!
Det såg ut som skulle gamle Samuelson ha hyst sådana tankar, under det han betraktade fröken Hulda, men så slog han ned ögonen och tycktes vänta på, att hon skulle fortsätta.
Dörren öppnades, och den lilla näbbiga jungfrun anmälde, att bankdirektören skickat bud,
