för ända sedan upsalatiden, det vill säga nu i några och tjugu år. Han hade riktigt studerat på det samt till och med komponerat middagar som väckte häpnad i Smålands nation och förskaffade honom ett aktadt namn hos göteborgarne. Det kan väl hända också, att han redan i hemmet fått anlag för goda saker i mat och dryck genom de läckerheter som vaktmästaren förde hem från kalaserna.
Såsom en egenhet hos rike bankdirektören hade hans gäster ofta anmärkt, att han aldrig hade någon manlig betjäning, och på hans middagar och supéer syntes aldrig någon vaktmästare passa upp.
Gamle renskrifvaren åt med god matlust, och Hulda märkte med tillfredsställelse, att han riktigt njöt af välfägnaden.
”Stackars gubbe, ett sådant här bord har han väl aldrig haft aning om”, tänkte värdinnan och bad Charlotte å nyo bjuda sparris.
”Magnifik”, sade Samuelson, och det med ett uttryck som kom Hulda att se på honom med förvåning.
Det låg sann öfvertygelse i gubbens utrop, en öfvertygelse grundad på verklig sakkännedom och liksom på intim bekantskap med föremålet.
”Hr Samuelson tycker om sparris?” sade Hulda.
”Mycket!” svarade han, men tillade med en suck, ”fastän jag trodde, att jag glömt smaken.”
”Får det vara ett glas selters?”
