”Selters, inte illa, men något renskt, t. ex. Markobrunner, passar ... ah, jag ber om ursäkt.”
Värdinnan syntes alt mer öfverraskad. Hon smålog dock ocb hviskade något till Charlotte som försvann och först efter en god stund kom till baka med en långhalsad butelj i en vinkylare, satte fram ett par gröna glas och hälde i af flaskans innehåll.
Gubbens ögon gnistrade. Hulda höjde sitt glas, nickade och smuttade. Hennes gäst läpjade på sitt glas i några omgångar och hade snart tömt det, hvarefter det strax åter fyldes och å nyo tömdes.
”Det blir alt värre och värre”, skrek Charlotte, då hon åter kom ut i köket. ”Sitter inte fröken där och pimplar med gubbkräket. Jag väntar bara på, att hon ber att få säga farbror.”
”Det kan hon vara kompabel till, hon”, sade kokerskan. ”Aldrig har jag sett så tokig unge, men rar och snäll är hon ändå ... Åh, jag mins nog salig frun, jag. Det var mig en styfsint människa.”
Emellertid samtalade husets unga värdinna mycket vänligt med sin oförmodade gäst hvilken vardt alt språksammare.
”Hr Samuelson har kanske bott länge här i trakten, innan de stora gatorna ännu funnos?”
Hon ville höra något närmare om renskrifvarens förhållanden.
”Har aldrig bott här förr än jag nu för kort tid sedan flyttade upp i vindskammaren”, förklarade den gamle mannen, ”men hur trakten
