hon djupt rodnade och icke kom sig för att bjuda på kaffe.
Han bad om sin ”vördnadsfulla komplimang” till hr bankdirektören och så försvann han.
När Huldas far på aftonen kom hem, utropade hon genast:
”Pappa kan aldrig gissa hvem jag haft till middag här! ... Ja, det är inte värdt att försöka. Det var gamle Samuelson.”
”Samuelson! Renskrifvaren?”
Bankdirektören såg mycket förvånad ut.
”Just han! Åh, det är en rätt intressant gubbe, men något mystisk. Han har nog sett bättre dagar. Han riktigt retar min nyfikenhet.”
”Du är en toka, kära Hulda! Hur kan du sätta dig till bords med en gammal renskrifvare?”
Fadern försökte att se sträng ut, men leendet ryckte i mungiporna.
”Det gick mycket bra, pappa lilla. Gubben var riktigt älskvärd och kände till en hel mängd gamla stockholmsförhållanden, i synnerhet inom aristokratien, men nutiden har han visst inte mycket reda på.”
”Gamle Samuelson har nog haft sina öden, kan jag tro”, sade bankdirektören något tankspridd, under det han ögnade igenom papperen på skrifbordet.
”Känner pappa hvarifrån han kommer och huru han egentligen blifvit renskrifvare?”
”Jag? ... nej, inte det ringaste.”
