såg ut förr mins jag mycket väl. Det är som natt och dag, en riktig metamorfos, min nådiga, ett alldeles otroligt changemang.”
”Ni är gammal stockholmare?”
”Ack ja! ... Hm, det vill säga, att jag var här något i unga dar, för några och fyrtio år se’n.”
Så språksam Markobrunnern hade gjort honom, var han dock icke meddelsam om sina egna förhållanden. Värdinnan märkte det och ville icke visa sig ogranlaga.
”I morgon väntar jag hem min bror”, sade Hulda. ”Han har varit ute på manöver, är löjtnant, fastän farfar aldrig skulle ha tillåtit det.”
”Hm, ja så, fröken har en bror som är löjtnant. Det är väl vid andra garde, det?”
”Hvarför just vid det regementet?” frågade Hulda och såg åter förvånad på sin gäst.
”Åh ... just för ingenting. Jag tänkte bara ... Östholm ...”
”Han är vid Svea artilleri och har ofantligt mycket att göra.”
”Ja, ja, artilleri ... nå, nu för tiden lär en löjtnant äfven vid garde ha rätt mycket att göra, Jo, jo, tiderna förändras, och ...”
”Och löjtnanterna med dem”, fortsatte Hulda leende.
”Just det, ja!”
Gubben började se sömnig ut. Middagen var slutad. Man stod upp från bordet, och gamle renskrifvaren gjorde en så artig bugning och kyste värdinnans hand på så ridderligt sätt, att
