”Hör nu Samuelson”, afbröt bankdirektören. ”Kände ni verkligen min far?”
”Vaktmästar Östholm!” utropade renskrifvaren. ”Jo då! Det var en ra ... en rasande sträng man i affärer. Hr bankdirektörn har kanske hört talas om löjtnant Jungkrona? ... Inte! Nå, om gamle öfverstelöjtnanten då?
”Nej, men väl om en gammal fröken Jungkrona som dog i stor fattigdom.”
”Jo, jo, det var min syster. Då min far, öfverstelöjtnanten, ruinerade sig för min skull, ruinerade han också sin dotter, men det tänkte han nog inte mycket på. Han hade alltid kämpat mot de nymodiga idéerna om lika arfsrätt och så’nt där ... Se, löjtnanten hade begått en oförsigtighet och lemnade landet något hastigt.”
”Oförsigtighet? Hvilken då?
”Åh, hm, han hade försett en revers med ett namn som inte hörde dit.”
”Förfalskning således! Jo, jo, det hände alt oftare förr än nu, och så rymde förfalskaren.”
”Ursäkta hr bankdirektör, men det händer nog nu också, t. ex. ... med ...”
”Med bankdirektörer, vill ni kanske säga. Ja, det har händt, men hör väl egentligen inte hit.”
”Nej, det gör det inte, men jag kom att tänka på det vid herr bankdirektörens jämförelse mellan förr och nu. Nå ja, det är jag som är löjtnant Jungkrona, som var, menar jag och jag hade begått det där ni nämde. Det var en ungdomsförseelse, en synd kan jag gärna medge, men
