bara af oförstånd och håg att lefva öfver mina tillgångar. Hade jag fått sätta om den olyckliga reversen, skulle jag ha skaffat ett riktigt namn, och då hade jag nog ansträngt mig för betalningen, men bankdirektörens far tillät det inte. Jag hotade att ta lifvet af mig, och vaktmästar Östholm uppmuntrade mig och visade på en brunn i gården. Jag stod verkligen ett ögonblick i beråd att följa uppmaningen, men — jag gjorde det inte. Gud vet hur jag kom ur landet. Stanna kunde jag naturligtvis inte och vanhedra mitt namn. Ja, hr bankdirektör, sedan har jag flackat omkring, men bara i Europa, har aldrig haft smak för andra världsdelar, varit markör på en biljard i Hamburg, barberarbiträde i Frankfurt, underordnadt spelhusbiträde i Homburg, själf spelhusvärd, mycket kort tid, och frästat lifvet på många sätt, men aldrig gjort något som kunnat vanhedra mitt namn ... ja, ja, intet annat än den olycksaliga reversen. Ondt har jag slitit, varit främling öfver alt, dragit mig fram med nödfallsutvägar, svultit och frusit, och jag kan inte neka till, att jag oupphörligt förbannat vaktmästar Östholm. Slutligen kom jag hit igen, och det var inte utan att jag ville se om den gamle ra..., om den gamle affärsmannen lefde ännu och om jag inte kunde betala honom för så många års lidanden och ett helt förfeladt människolif. Jag borde dock ha tänkt på, att han var mycket äldre än jag och således inte gärna kunde vara i lifvet.”
”Hur kunde herr Jungkrona”, afbröt
