tillskriva den rätta orsaken och inte någon ohövlighet mot henne.
Elisabet kände sig fullständigt bedragen. Hon hade säkert hoppats att bli uppbjuden av mr Wickham just till dessa danser, och att nu få mr Collins till kavaljer i stället! Hennes munterhet hade aldrig varit mindre på sin plats. Saken kunde emellertid icke hjälpas. Mr Wickhams och hennes egen lycka fick njutas först litet längre fram, och hon antog mr Collins uppbjudning med så stor vänlighet, som det var henne möjligt. Hon blev icke mera belåten med hans uppvaktning vid tanken på att den innebar något annat än vanlig hövlighet. Nu först kom den tanken henne före, att hon var utvald bland sina systrar såsom värdig att bli husfru i Huusfords prästgård och hjälpa till som fjärde »man» vid spelbordet på Rosings i brist på mera antagliga gäster. Denna tanke övergick snart till övertygelse, då hon iakttog hans tilltagande uppmärksamhet mot henne och hörde hans upprepade försök att komplimentera henne för hennes förstånd och livliga lynne, och ehuru hon själv var mera förvånad än förtjust över denna verkan av hennes behag, dröjde det icke länge, förrän hennes mor lät henne förstå, att sannolikheten av deras giftermål var ytterst angenäm för henne. Elisabet ville dock icke höra på det örat, då hon väl förstod, att en allvarlig dispyt måste bli följden av hennes svar. Det kunde ju hända, att mr Collins aldrig framförde sitt frieri, och förrän han gjorde det, var det ju onödigt att gräla om honom.
Om det icke hade varit en bal på Netherfield att
