Sida:Stolthet och fördom.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
120

— Tar ni vid det här tillfället hänsyn till era egna känslor eller tror ni, att ni tillmötesgår mina önskningar?

— Båda delarna, svarade Elisabet näbbigt, ty jag har alltid iakttagit en stor likhet i våra skaplynnen. Vi äro båda osällskapliga och tystlåtna av oss, vi ha motvilja mot att tala, så framt vi inte hoppas kunna säga något som väcker häpnad hos alla de närvarande och som kommer att gå i arv till eftervärlden med hela glansen av ett ordspråk.

— Det där är inte någon träffande skildring av er egen karaktär, det är jag viss om, sade han. Hur nära det kommer min, tilltror jag mig inte att kunna säga. Ni tycker utan tvivel, att det är ett troget porträtt.

— Jag får inte utsäga något omdöme om vad jag själv presterat.

Han svarade ingenting, och de voro åter tysta, tills dansen var slut, då han frågade henne, om hon och hennes systrar inte brukade ofta promenera till Meryton. Hon svarade jakande, och ur stånd att motstå frestelsen, tillade hon: — När ni mötte oss där härom dagen, hade vi just gjort en ny bekantskap.

Verkan därav var ögonblicklig. Han tog på sig en mera högdragen min än vanligt, men han sade icke ett ord, och ehuru Elisabet förebrådde sig själv sin svaghet, kunde hon icke fortsätta. Slutligen tog Darcy till orda och sade i en tvungen ton: — Mr Wickham är begåvad med ett så lyckligt sätt, att det kan göra honom säker om att förvärva vänner