säger du, Mary? Jag vet ju, att du är en flicka med eftertanke, som läser stora böcker och gör utdrag ur dem.
Mary ville säga något mycket förståndigt, men visste inte, hur hon skulle komma fram därmed.
— Medan Mary klarar sina tankar, fortsatte han, låt oss återvända till mr Bingley.
— Jag är alldeles utledsen på mr Bingley, ropade hans hustru.
— Det var ledsamt att höra, men varför talade du inte om det för mig förr? Om jag hade vetat det i morse, så skulle jag visst inte ha gjort visit hos honom. Det är högst olyckligt; men då jag verkligen har avlagt besöket, så kunna vi nu inte undgå att göra hans bekantskap.
Damernas förvåning var just vad han önskade. Mrs Bennets häpenhet övergick måhända de andras; dock, när den första översvallande glädjen lagt sig, förklarade hon, att det var vad hon hade väntat sig hela tiden.
— Så snällt det var av dig, min käre man! Men jag visste, att jag skulle lyckas övertala dig till sist. Jag var viss om att du höll alltför mycket av dina flickor för att försumma en sådan bekantskap. Så glad jag är! Och det var ett så gott skämt också, att du begav dig dit i morse och inte sade ett ord därom förrän nu.
— Nu, Kitty, får du hosta så mycket du behagar, sade mr Bennet, och med dessa ord lämnade han rummet, trött på sin hustrus utbrott av hänryckning.
