i främsta rummet ha förnärmat mr Darcy, men han vill gå i borgen för sin väns goda uppförande, ärlighet och heder; han är fullt övertygad om att mr Wickham förtjänat mycket mindre hänsyn, än han varit föremål för från mr Darcys sida, och det gör mig ont att säga, att enligt hans så väl som hans systers utsago mr Wickham alldeles inte är en aktningsvärd ung man. Jag tror nästan, att han varit mycket oförsiktig och förtjänat att förlora mr Darcys högaktning.
— Känner inte mr Bingley själv mr Wickham?
— Nej, han har aldrig sett honom förrän härom dagen i Meryton.
— Det där är alltså vad mr Darcy meddelat honom. Jag har fått klart besked. Men vad säger han om pastoratet?
— Han minns inte riktigt de närmare omständigheterna, ehuru han mer än en gång hört mr Darcy tala därom, men han tror, att det lämnades honom endast villkorligt.
— Jag betvivlar inte alls mr Bingleys uppriktighet, sade Elisabet med värme, men du får ursäkta mig, att jag inte blir övertygad genom blotta försäkringar. Jag må säga, att mr Bingley med stor skicklighet försvarade sin vän, men eftersom han icke känner åtskilliga delar av historien och har fått veta återstoden av sin vän själv, så vågar jag ännu tänka om båda dessa herrar, som jag gjort förut.
Hon övergick därpå till ett annat ämne, som var angenämare för dem båda och med avseende på vilket ingen meningsskiljaktighet kunde förekomma.
