Elisabet lyssnade med förtjusning till de glada, ehuru blygsamma förhoppningar, som Jane hyste med avseende på Bingley, och sade allt, vad hon kunde för att stärka dem. Då mr Bingley själv närmade sig dem, drog sig Elisabet undan och uppsökte miss Lucas och hon hade knappast svarat på hennes fråga, om hon funnit sin sista kavaljer trevlig, förrän mr Collins kom fram till dem och omtalade helt triumferande, att han varit nog lycklig att göra en högst viktig upptäckt.
— Jag har, sade han, genom en egendomlig tillfällighet funnit, att här i rummet finns en nära släkting till min kvinnliga patronus. Jag råkade höra denne herre själv nämna för den unga dam, som är värdinna på stället, namnen på sin kusin, miss de Bourgh och hennes mor, lady Catherine. Vilka underbara saker kunna inträffa! Vem skulle ha kunnat tro, att jag skulle träffa en systerson till lady Catherine de Bourgh i det här sällskapet! Jag är ytterst tacksam för att upptäckten gjorts i tid, så att jag kan ägna honom min hyllning, vilket jag nu ämnar göra i förhoppning, att han ursäktar, att jag inte gjort det förr. Min fullständiga okunnighet om släktskapsförhållandet måste tjäna som ursäkt.
— Ämnar ni presentera er för mr Darcy?
— Ja visst. Jag skall bedja honom förlåta, att jag inte gjort det förr. Jag tror, att han är lady Catherines systerson. Jag kan försäkra honom, att hon var vid bästa hälsa i går för en vecka sedan.
Elisabet bemödade sig att avråda honom från att utföra denna plan och försäkrade honom, att mr
