släkting lät sitt tal föregås av en djup bugning, och ehuru hon icke kunde höra ett ord av vad han sade, kände hon det, som om hon hörde alltsammans, och såg i rörelsen av hans läppar orden »ursäkt», »Hunsford» och »lady Catherine de Bourgh». Det plågade henne att se honom göra sig löjlig inför en sådan man. Mr Darcy såg på honom med oförställd förvåning och när slutligen mr Collins gav honom tid att tala, svarade han med avmätt hövlighet. Mr Collins lät sig emellertid icke avskräckas från att tala igen och mr Darcys förakt syntes växa betydligt under fortgången av hans andra tal, och vid slutet därav gjorde han endast en lätt bugning för honom och gick åt ett annat håll. Mr Collins återvände då till Elisabet.
— Jag försäkrar er, sade han, att jag inte har något skäl att vara missnöjd med det mottagande, som kom mig till del. Mr Darcy tycktes upptaga min uppmärktamhet mycket väl. Han svarade mig med den största artighet och var till och med nog vänlig att säga, att han var så övertygad om lady Catherines goda omdöme, att han var viss om att hon aldrig kunde bevisa en ovärdig person en ynnest. Det var verkligen en vacker tanke. På det hela taget gjorde han ett mycket gott intryck på mig.
Som Elisabet icke längre hade något för egen del att intressera sig för, ägnade hon sin uppmärksamhet nästan odelat åt sin syster och mr Bingley, och den mängd av angenäma tankar, som hennes iakttagelse väckte hos henne, gjorde henne nästan
