Sida:Stolthet och fördom.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
132

Till slut hade mrs Bennet emellertid ingenting mer att säga, och lady Lucas, som länge hade setat och gäspat vid åhörandet av härligheter, som hon icke såg någon möjlighet att få dela, fick i ro njuta av kall skinka och kyckling. Elisabet började nu att leva upp igen. Men hon fick icke länge känna sig lugn, ty efter supéns slut uttrycktes en önskan att få höra sång, och hon hade den förödmjukelsen att se Mary efter föga ivriga uppmaningar bereda sig att göra sällskapet det nöjet. Hon försökte med många menande blickar och tysta vinkar hindra detta bevis på tillmötesgående, men förgäves; Mary ville icke förstå dem; ett sådant tillfälle att uppträda var förtjusande för henne, och hon började sjunga. Elisabets ögon voro fästade på henne med ett mycket missnöjt uttryck, och hon följde hennes utförande av de många verserna i sången med en otålighet, som blev illa lönad vid slutet, ty Mary, som jämte sällskapets tacksägelser fick höra en ganska svag förhoppning uttryckas, att hon skulle låta övertala sig att traktera dem igen, började efter en halv minuts uppehåll en ny sång. Marys förmåga gjorde henne för ingen del lämplig för ett sådant uppträdande; hennes röst var svag och hennes sätt tillgjort. Elisabet våndades. Hon såg på Jane för att se, hur hon tog saken, men Jane samtalade helt lugnt med Bingley. Hon såg på hans två systrar och varseblev, att de gjorde hånfulla tecken åt varandra, hon såg på Darcy, som emellertid bibehöll ett orubbligt allvar. Hon såg på sin far för att anhålla om hans ingripande, för att icke Mary skulle fortsätta att