gift, bekymrade sig icke om hur snart detta skulle inträffa.
Man vände sig skyndsamt till sir William och lady Lucas för att erhålla deras samtycke, och detta gavs med största glädje. Mr Collins’ nuvarande ställning gjorde partiet högst eftersträvansvärt för deras dotter, åt vilken de endast kunde lämna en obetydlig förmögenhet, och hans utsikter att i framtiden bli rik voro utomordentligt lovande. Lady Lucas började genast med större intresse, än saken någonsin förut hade väckt hos henne, att beräkna, hur många år mr Bennet antagligen ännu hade att leva, och sir William uttalade som sin bestämda åsikt, att, när helst mr Collins blev ägare till Longbourn, både han och hans hustru borde bli presenterade vid hovet. Kort sagt, hela familjen var överlycklig till följd av tilldragelsen. De yngre döttrarna yttrade sin förhoppning att komma ut i världen ett par år tidigare, än de eljest skulle ha gjort, och sönerna befriades från sin farhåga att få se Charlotte dö som gammal mö. Charlotte själv var tämligen lugn. Hon hade vunnit sitt mål och hade tid att tänka däröver. Hennes betraktelser voro i allmänhet tillfredsställande. Mr Collins var säkerligen varken känslig eller behaglig; samvaron med honom var tråkig, och hans tillgivenhet för henne måste vara imaginär. Men ändock skulle han bli hennes man. Utan att hon hade höga tankar vare sig om män eller äktenskapet, hade det alltid varit hennes mål att bli gift; det var det enda hederliga sättet att bli försörjd för väluppfostrade unga kvinnor med
