Hoppa till innehållet

Sida:Stolthet och fördom.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
161

ty dessa förmådde honom att följande morgon med anmärkningsvärd listighet smyga sig bort från Longbourn House och ila till Lucas Lodge för att falla till hennes fötter. Han var angelägen att undvika att väcka sina fränders uppmärksamhet, övertygad som han var, att, om de sågo honom bege sig av, de icke kunde undgå att gissa sig till hans plan, och han ville icke, att hans avsikt skulle bli känd, förrän framgången därav samtidigt kunde bli bekant; ty emedan han kände sig tämligen säker, och det med skäl, då Charlotte hade varit ganska uppmuntrande, var han dock jämförelsevis missmodig alltsedan onsdagens äventyr. Han blev dock mottagen på det mest smickrande sätt. Miss Lucas varseblev honom från ett fönster i övre våningen, då han närmade sig gården, och gick genast ut för att, liksom av en händelse, möta honom i allén. Men knappt hade hon vågat hoppas, att så mycken kärlek och vältalighet väntade henne där.

På så kort tid, som mr Collins tal kunde medgiva, blev allt klart dem emellan till bådas belåtenhet, och då de inträdde i hennes hem, bad han henne ivrigt att bestämma den dag, som skulle göra honom till den lyckligaste av män; och ehuru en sådan anhållan för ögonblicket ej kunde uppfyllas, kände den unga damen ingen lust att leka med hans lycka. Den dumhet, varmed han av naturen var begåvad, måste beröva hans frieri all tjusning, som kunde komma en kvinna att önska, att det skulle fortgå längre, och miss Lucas, som gav honom sitt ja endast och allenast av en oegennyttig önskan att bli

11. — Austen. I.